Min motion på 60-talet

På jobbet jag började på 1966 hade jag tur med några chefer som var intresserade av motion.

Först Ove O., han gillade jogging, det var fortfarande rätt ovanligt då på 60-talet. Vi arbetskamrater, bara killar, träffades på lördagsmorgnarna i bastun på jobbet, bytte om och tog bilarna till Rocklundaspåret. Sen sprang vi 2,5 km och tävling varenda gång. Full fart från första till sista metern. Lite obegåvat, det hade väl varit bättre om vi tränat lite långsiktigt, men bortsett från Ove vi var väl bara 20-23 år och hade allt lite dåligt omdöme och förstod inte vad träning egentligen går ut på. Ove var nog 10 år äldre.

Efter 4-5 år kom Willie A som chef. Han hade nåt problem med en fot, men cykla kunde han, så nu blandade vi joggingen med cykel. Jag var rätt bra tränad då. Jag minns när vi skulle göra en lång cykelträning så körde jag ifrån grabbarna, hoppade av cykeln och sprang ett varv på 2,5 km-spåret vi cyklade förbi och sen cyklade jag ifatt dom igen. Dom kanske tyckte jag var stöddig då men jag minns inte att någon sa något.
Så skulle vi ställa upp i  en cykeltävling, Västmanland runt. Jag valde korta varvet, 6-7 mil  tror jag. Första veckan i juni. Det hade varit kanonväder rätt länge och jag var stark. Kvällen innan loppet tog jag en 3-milsrunda i riktigt, riktigt hög fart, jag var så bra tränad.

Men så blev det morgon. Träningsvärk, stel och sliten. Och vädret hade slagit om, 6-7 grader varmt, blåsigt och busregn. Ett par mil till Sörstafors i motvinden innan vi vek av uppåt Ramnäs, men redan då sprutade mjölksyran ur öronen.

Jag tog mig någorlunda upp till Ramnäs men sista biten ner mot Västerås kunde jag knappt sitta på cykeln och lovade mig själv att aldrig mer ställa upp i ett motionslopp.

Ett löfte jag höll till söndagen 7/6 1998 och sens moralen av det här inlägget är att inte överskatta sina krafter och gå ut lugnt på tävlingar.