Min motion på 90-talet

Det hände väl inte så mycket till en början mer än att vi började promenera lite mer regelbundet, men åtminstone jag blev bara allt fetare. Men inte tog jag mig tid att börja jogga ändå. Och nu började det bli fem i tolv.

På vintersemestern bestämde jag mig, började träna på gym och och 17 april 1997 tog jag mina första joggingsteg för att bli maratonlöpare. Med en långsiktig plan och tuffa mål.

Första rundan var en mil på över 80 minuter bara för att se hur dåligt tränad jag var, men sen började jag från början med 2,5 km och ökade för varje vecka. Tidiga morgonjoggar innan frukost är jättebra för att förbränna fett, och kilona rasade.

Oj så många som suckade och ruskade på huvudet, "Tänk inte ens på marathon" hörde jag, och på företagshälsovården sa dom "Man ska träna lagom mycket",  men en  dansk kille jag bara hade mailkontakt med, Erik Klitgaard, gav mig ett program och hade lite koll på min träning, och gav mig självförtroende.

Från 85 kg vid start 17/4 1998 och ner till 67-68 i juni 1998. Folk tyckte nog att jag såg sjuk ut, man tappar ju mycket i ansiktet när man går ner i vikt. Men jag hade nog aldrig mått bättre.

Drygt ett år var nog lite kort tid att förbereda en mara, speciellt som 53-54-åring och jag hade lite värk i höfterna ibland. Söndan innan min första mara hade jag riktigt ont i höften och fick mörka lite för Margareta, men jag hade bestämt för mig själv att gick inte värken över till onsdan så skulle jag ställa in, men jag blev bra och kunde springa.    

Maratonporten

Söndagen den 7 juni 1998 blev jag så marathonlöpare, det var verkligen "a dream come true" och jag var bra salig in genom Maratonporten på Stockholms Stadion. Ganska bra väder och den hittills enda gången jag sprungit andra halvan snabbare än den första, senare har jag alltid överskattat orken i början, men det var tur att jag var försiktig första gången.

Första halvan på 2.10 och andra på 2.06 var en kanontid. 4.16 i premiären! I mitt första riktiga jogginglopp. Nu var målsättningen uppfylld, men det var så kul att springa så jag sprang Lidingöloppet också till hösten. Sen var det lika bra att ta maran 1999 också som blev mitt rekordlopp, 4.01.57 står det i resultatlistan, men jag räknar det som 3.59.57. Nu är det alltid i alla lopp nettotid som räknas, då var det bruttotid, och det tog minst två minuter att komma fram till startlinjen för mig som startade långt bak. Nu startar alltid tiden när man passerar mållinjen.

Ett Lidingölopp blev det också 1999 och en massa kortare lopp, "Ford-milen", Silverlöpet etc Och nu sprang jag regelbundet 3-4 gånger i veckan. Jogging hade blivit en livsstil.